De mortuis allt annat än bene

(2004 10 14 )

Ur Erwin Klipspringer kommer tillbaka.

(Tyvärr har bloggrötan -i det här fallet delvis självförvållad, förstört alla interna länkar och länkar till andra bloggar).

 --To paralyze the signatures's sperm mumlade min besökare ur IKEA-fåtöljens djup.
Bekymrad betraktar jag min gamle vedersakare E. Klipspringer vars känsla för dekorum uppenbarligen ligger nära den absoluta nollpunkten.

- Låt vara att Du postumt tagit heder och ära av Marika Rökk och Alia Izetbegovic men när Du ger Dig på själve Jaques Derrida avslöjar Du Dig som trist och oinsatt , påpekade jag, låt vara att vi vetat detta sedan länge.

- Du misstolkar mig, genmälde den kuslige kufen. Jag vill naturligtvis inte säga något som skulle kunna resultera i att jag skulle få ett protestbrev undertecknat av 300 academics, architects, artists, musicians and writers liksom dödsruneförfattaren i New York Times som uttryckt sig något vanvördigt om Einsteins, Wittgensteins och Heisenbergs like.

- Låt mig citera Joseph Carroll, sade K.- och tog fram en misstänkt mångfärgad volym ur bokhyllan, - så förstår Du bättre hur jag ser på Derrida's betydelse. Han läste:

By taking Derridean semiotics and Foucauldian discourse theory as a matrix within which to synthesize the obsolete linguistics of Saussure and Jacobson, the obsolete psychology of Marx, poststructuralism has generated an ever more complex system of rhetoric altogether detached from empirical study.

Carroll i all ära men min egen favoritauktoritet på poststrukturalism är professor Felicia Marronnez vid University of California i Irvine. Jag minns att hon visat hur

 ...nothing short of a thorough-going revolt against the equivalence of word and thing, name and person, signature and certification can overcome the stifling of our prelinguistic freedom. A comparable insight enabled Derrida to show that South African apartheid...was actually brought about by phonetic writing which [in Derrida's words] "by isolating and hypostatizing being,...corrupts into a quasi-ontological segregation."

 Skulle alltså K.-  och jag för en gångs skull vara eniga om något? Man kan aldrig lita på den sardoniske cynikern. Men klart är att Derridas betydelse bäst summerats upp i New York Times dödsruna: hans läror blev språngbrädor till ordinarie professorstjänster i fakulteter som länge dominerats av äldre kollegor och lätt skamfilade filosofiska läror.



Nidnot:  Det bästa nidporträttet av Derrida finns i Ch. Pallissers även i övrigt utmärkta roman Betrayals där han, lätt igenkännlig, förefinns i skepnad av den litauiske filosofen Henri Galvanauskas.

Olänkade källor:
"to paralyze" - Derrida: Glas, p.280
"Carroll" - Joseph Carroll: Evaluation and Literary Theory, 1995, p.27
"Marronnez" - Sea and Ski Professor of English, University of California at Irvine i uppsatsen Why? Wherefore? Inasmuch as Which? bidrag till Modern Language Association's December 2000 Convention in Washington, D.C.
Länkar till N.Y.Times via mymarkup.net

Ridå: Citaten från Derrida (inklusive om Sydafrika) och Carroll är autentiska men har hämtats, liksom den helt fiktiva Felicia Maronnez, från Frederick Crews' Postmodern Pooh, (New York 2001), en bok som rekommenderas även seriösa Derridafans. Uppsatserna Just Lack a Woman (Sisera Catheter) och Resident Aliens av Das Nuffa Dat, pionjär inom området Postcolonial Studies och numera Classic Coke Professor of Subaltern Studies vid Emory University rekommenderas särskilt.