Har äntligen kommit mig för att skriva en post på Euroflarn med rubriken Allt under kontroll på det sjunkande skeppet. Jag har egentligen aldrig bekymrat mig mycket för den s.k. "eurokrisen" (kanske mest därför att jag aldrig riktigt fattade vari den bestod) eller för "Greklandskrisen" (vars dimensioner var så små att den naturligtvis skulle lösas om det blev riktigt allvarligt och för att "grexit" var ett komplett omöjligt alternativ). "Brexit" som ansågs och anses som en ödesfråga ser jag snarare som en win-winsituation. Det verkliga problemet enligt min mening var den ekonomiska stagnationen och de ökande sociala klyftorna, allt frambringat av en primitiv och föråldrad ekonomisk politik. Men opinionen mot denna politik växte sig allt starkare.
Medlemsländernas reaktioner på inströmningen av flyktingar från krigshärjade områden liksom från länder där möjligheterna till utbildning och arbete är obefintliga och deras sabotage av de åtgärder som Kommission och Råd beslutat om är av en helt annan dignitet. Det är här fråga om ett återfall i avgrundsdjup nationalism som en reaktion på och underblåst av invandringsfientliga rörelser med ideologi från vanlig patriotism till nyfascism. Alltså ett frontalangrepp på de värden som skapat den europeiska unionen och som vi gärna förknippar med en sekulär värdegrund baserad på upplysningens ideal.
När vi samtidigt ser att demokratifientliga rörelser dominerar i USA och Ryssland och att religion blivit en allt viktigare drivkraft för att attackera dessa värden finns det anledning att se mörkt på utvecklingen. Någon väsentlig motreaktion för att försvara demokrati, sekularism och öppenhet ser vi knappast. Yttersta höger och yttersta vänster må inbilla sig att man bekämpar varandra: i realiteten drar man åt samma håll. Avgrunden.
Om någon vill läsa litet mer kan ni alltså gå till Euroflarn. Om inte annat kan ni lyssna på Udo Jürgens, salig i åminnelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar