5 juli 2015

Hiatus

Som någon kanske gissat sig till i det dunkla budskapet nedan blir det nu ett uppehåll på Flarnfri och troligen även på Euroflarn. Om tillfälligt efter ej får framtiden utvisa.

Skrivlusten sitter nog i men hur kommer den till uttryck i ett klimat där den lägre medelmåttigheten blivit norm och där påtvingad "tolerans" sedan länge överskridit gränserna till intoleransens och feghetens mörker? Hur länge kan man upprätthålla sin självständighet och kritiska blick i dunklet utan att helt halka över i tjatigt gnäll över allt och alla?

Jag har flyttat mellan olika länder tidigare och aldrig upplevt annat än nya perspektiv och upptäckarglädje. Men som "utlänning" har jag alltid kunnat åtnjuta en viss "Narrenfreiheit". Det dubbla främlingskapet har skapat en tillflyktsort. Att vara "främling i ett främmande land"  är inte så tokigt. Att vara främling i ett välbekant land är svårare.

Fast man kan ju alltid blogga om den fantastiska blodpuddingen på "Tradition" eller Wallenbergarna på "Nordens ljus."

Uppdatering 8/7:  Ett extrainkallat toppmöte mellan EU:s regeringschefer skall hållas på söndag för att diskutera den grekiska krisen och eventuellt ta beslut som kan påverka hela EU:s framtid. Den svenska EU-nämnden måste därför inkallas för att förbereda Sveriges ställningstaganden. Sveriges statsminister vill inte avbryta sin semester för en sådan småsak  och åker inte till Stockholm. Om han åker till Bryssel är oklart. Kanske han skickar Åsa Romson som Sveriges representant....

Och den här verkligheten skall man kliva in i?!

5 kommentarer:

  1. Bengt, det är inte konstigt att jag kommer att tänka på Ciorans ord:
    "Omedvetenheten är ett fosterland, medvetenheten en landsflykt" - att vara främling i sitt eget land kan skärpa blicken. Distansen har du ju tack vare din erfarenhet.

    Du lär nog behövas framöver, inte minst när det gäller europeiska, ekonomiska frågor. Din utblick blir trots allt densamma från svensk horisont.

    Res försiktigt genom Europa! Resten av mina tankar finns som svar till dig angående fascismen.


    SvaraRadera
  2. Fast charmen med det samtida Sverige är att det är outforskat. Bortom tidningsrubrikerna, bortom de ritualiserade debatterna, kortbyxetvånget och Mellonationalismen, öppnar sig ett land som inte alls är medelmåttigt eller präglat av feghet eller intolerans. Utan, på gott och ont, ganska likt de flesta andra länder. Och befolkat av människor som är förbluffande kloka och vidsynta. Av outgrundlig anledning är det dock aldrig detta Sverige, verklighetens Sverige, som skildras i media. Utan vad vi dagligen serveras är rapporter om ett annat, mer eller mindre fiktivt land - kungariket Almedalen där alla är handelsresande i populistisk smörja av det exakt det slag du beskriver. Det fina är dock att detta fantasirike, denna nattsvarta och samtidigt ekologiskt pastell- (eller om det ska vara batik-) f'ärgade skurkstat, upphör att existera i samma ögonblick man knäpper av teven eller lägger ifrån sig tidningen.
    Unabhängig davon: Bleib uns bitte erhalten!
    Hälsningar från de ljumma sommarregnens provins.

    SvaraRadera
  3. Det var väldigt klokt Jens C! Tack för ska du ha för denna korrektion. Det är ju ett faktum att man i alldeles för hög grad låter sin världsbild styras av medier som kör varvet runt hela tiden. Tack!

    SvaraRadera
  4. Tack för era omtänksamma kommentarer. Jag tar dem som ord på vägen och hoppas på det bästa. Kanske man kan bli en "Gäst hos verkligheten" - den verklighet som Jens Christian har upptäckt.

    Det jag på ett litet tillkrånglat sätt försökte uttrycka i inlägget nedan med titeln knyckt från Eliot är just oron att förlora det vidare, europeiska, perspektivet.

    Men kortbyxor vägrar jag att ta på mig.

    SvaraRadera
  5. När man blir som mest frustrerad hjälper det att skriva. Sluta inte med det! Vi andra kan ju få för oss att det bara finns dårar därute.

    SvaraRadera