Underkastelse

Den franske författaren Michel Houellebecqs roman "Soumission" har kommit ut. En svensk översättning väntas till hösten.

Märkligt nog har romanen ägnats ganska stort intresse i svensk press trots det egendomliga språk den skrivits på. En rimlig sammanfattning av det svenska mottagandet finns här. Den bästa svenska recensionen tycker jag att Kristoffer Leandoers är.

Nu vill jag på sätt och vis varna för att läsa dessa anmälningar. "Soumission" är nämligen helt enkelt en väldigt bra bok, spännande att läsa, men också anspråksfull eftersom man bör veta en del om fransk litteratur för att till fullo kunna uppskatta den. (Men man kan ju alltid googla - detta ej sarkastiskt menat.) Den utmynnar i en överraskande upplösning som man helst inte bör känna till när man börjar läsandet. Det är som en deckare fast på en oändligt högre nivå.

Det gör det litet svårt också för mig att skriva om boken - jag vill inte beröva er en läsupplevelse. Men ni har troligen inte kunnat undvika att läsa om förutsättningarna: inom en snar framtid ingår socialisterna en koalition med ett muslimskt parti för att förhindra att Front National tar makten. Vi får följa huvudpersonen, en intellektuell i tidig medelålder, och hans kollegor och hans kvinnor i den politiska process som följer.

Nu får man säga att det politiska ramverket verkar tämligen "orealistiskt." Övergången till ett islamistiskt samhälle verkar ske helt snabbt och odramatiskt. Protester från kvinnor, sekularister, akademiker och vanliga socialister verkar helt utebli. Arvet från revolutionen verkar helt ha kommit bort. Genom sin betoning av traditionella värden som familjelivets helgd, frånvaron av brottslighet osv. ter sig den nya regimen ganska sympatisk för de flesta. För män som ställer sig i det muslimska samhällets tjänst tillkommer fina löneförmåner finansierade av arabiska oljepengar och dessutom polygami som lockelser. Kvinnorna lever en skyddad och ombonad tillvaro och har inget att bekymra

sig över. Undantaget är judar som i ökande grad utvandrar till Israel för att undkomma förföljelser. Regimen verkar för ett nytt Europa med Frankrike som centralmakt i ett Europa centrerat kring Medelhavet med institutionerna placerade i Rom.

Nu kan man, om man så vill, läsa allt detta som fantasy och nöja sig med att litet slött reflektera "tänk om..."  Men så börjar man  tänka på hur lätt en del av huvudpersonerna finner sig i den nya situationen och utan större saknad ger upp de gamla värdena. Nog kan man acceptera åtskillnad mellan pojkar och flickor, män och kvinnor, i  undervisningssystemet när man i utbyte får lugn och ro i klassrummen, respekt för lärarna och som bieffekt inga gatukravaller i förorterna. Att bära slöja - progressiva krafter har ju länge kämpat för att muslimska kvinnor skall få bära slöja utan att diskrimineras; att själv anlägga en sådan är ju egentligen den ultimata solidaritetsförklaringen. Och ärligt talat - nog är det skönt att slippa närgångna blickar. Och som akademiker och forskare - några väljer naturligtvis dagdrivarlivet som förtidspensionär med full lön men den som har ambitioner på det vetenskapliga området tar väl gärna på sig att rabbla en fonetiskt inlärd konverteringsramsa i en moské.

Och så blir det inget bråk.

Men så kan det väl inte bli "i verkligheten"? Men tankarna springer iväg och plötsligt inser man hur längtan till och fascinationen inför underkastelse redan är ett faktum och breder ut sig alltmer i kultur och samhälle. Mer i Sverige än i andra EU-länder, tror jag.

Mera skurrila uttryck är naturligtvis hur en mängd annars aggressiva feminister skyndar sig att kultförklara den senaste sado-machofilmen med förklaringar där den ena är mera krystad än den andra. (Se t.o.m. Katrine Marçal -née Kielos.)  Eller det som Håkan Lindgren skriver om i Människan ger upp inför tekniken  nämligen om viljan att anpassa sig till tekniken som "lusten att anpassa sig efter orubbliga yttre villkor... Frihet upplevs snart som tomhet eller meningslöshet, men underkastelse är kokain. Underkastelse är tillhörighet." (Håkan fick f.ö. underkänt av en av bloggvärldens ledande amatörmarxister.) Och den fortgående förruttnelsen av politiken, ansvarsabdikationen från politiker, företagare, lärare, journalister, föräldrar osv. till förmån för förment självreglerande mekanismer i form av "marknader" där allt ordnas till det bästa bara man inte lägger sig i - är inte själva "neoliberalismen" en underkastelse inför krafter som vi inte kan, eller snarare inte vill, styra eller påverka?

Men det betänkligaste är hur snabbt opinionen bland kolumnister, journalister och andra opinionsbildare svängt i fundamentala yttrandefrihetsfrågor efter attentaten i Paris och Köpenhamn. Den ena efter den andra klämmer ur sig att jamen är det inte litet offrens fel i alla fall? Ni var ju inte precis oskyldiga. (Ann Petrén). Eller Heberlein och Linderborg. (Se Yttrandefrihet, visst, men...)  Se också Wimans artikel om insinuationerna mot hotade konstnärer.

Eller Lena Mellin om Paris att "motivbilden är är ju inte klar" innan den blev omöjlig att dölja. Eller ett bottennapp i Sv.D: Låt de religiösa symbolerna vara.

När en reporter i Sveriges Radio, Helena Groll, (av Guillou kallad "en av de mest kompetenta journalisterna på SR:s Studio ett"),  upprepade gånger frågar Israels ambassadör om inte judarna själva har någon skuld i den ökande antisemitismen utbryter visserligen ett starkt protestskri och radion tvingas förödmjukad  gå ut med en ursäkt och tar till och med bort inlägget ifråga från arkivet. Men när Göran Rosenberg praktiskt taget samtidigt  kräver ett ansvar av Europas judar  "att ta itu med en världsbild som vill undergräva deras existensmöjligheter i Europa" , dvs fördöma och ta avstånd från Israels politik, är det ingen som reagerar. (Rosenberg ställer motsvarande krav också på "Europas muslimer" - de skall ta avstånd från jihadism och terror.)

Ja, pseudokultureliten anförda av den ihåliga galjonsfiguren Rosenberg böjer sig villig som ett rö när ökenvinden börjar blåsa. Under sken av tolerans och omsorg om "minoriteter" (med miljarder anhängare) offrar man utan vidare susning essentiella värden från upplysningen, det sekulära samhället och friheten att i tal och skrift uttrycka sina åsikter - speciellt om de går på tvärs eller är tarvliga och oövertänkta.

Det finns några - men få- skribenter som vågar säga det självklara men onämnbara: Bäst tycker jag att Lena Andersson varit i Den nödvändiga onödigheten. Utan att nämna dem vid namn tar hon effektivt udden av den Rosenberg/Virtanenska ideologin: stäm av med läsarna och ändra om någon blir kränkt. Fråga alltid : vad skall det vara bra för? Det vore hederligare att då lagstifta mot vissa former av yttrandefrihet - då visste man var man var i stället för i en svårtolkad gråzon. "Lagbrott ger tydliga och avgränsade straff. Att påkalla snäva generella normer som dikterar vördnad för religiösa känslor kan vara lömskare, bestraffningen mer diffus – misstänksamhet, skam, utfrysning"  skriver Andersson. Yttrandefriheten, avslutar hon, är "en garant för att det heliga kan göras oheligt. Utöver det är den det bästa sätt vi känner för att härbärgera människors olika uppfattningar om vad som är onödigt och nödvändigt."

Nå. Det finns ytterligare bra exempel. Utan vidare motiveringar vill jag rekommendera:

Elisabeth Åsbrink: Vi skall vara rädda om konsten att häda och beundra den som vågar.
Christofer Röstlund: Vi måste värna friheten att häda
Karin Olsson: En fundamentalists bekännelser.
Kenan Malik: Vår solidaritet är här för sent

Jag känner själv behov av att understryka: man behöver inte häda! Det är säkert för det mesta "inte bra" att håna och förnedra saker som andra människor tycker är värdefulla. "Konst" kan vara "jättedålig" och enbart syfta till att sprida missnöje eller löje eller för att göra sig ett namn. Men kärnfrågan är hur man reagerar när någon eller några bryter mot dessa tabun. Yttrandefriheten är inte "helig" skriver Lena Andersson men det är den som garanterar att det heliga kan göras oheligt  och  "härbärgera människors olika uppfattningar om vad som är onödigt och nödvändigt." Endast så kan vi räta på ryggen och stå fasta i orkanen av förment tolerans och människovänlighet, ofta bara ett sätt att dölja feghet  och rädsla att vara annorlunda. Men framför allt ett sätt att  njuta av den ansvarsfria underkastelsen och känna tryggheten i tillhörigheten. La Soumission.

"Je n´aurais rien à regretter" är slutorden i Houellebecqs roman. Ett motto så gott som något för möchte-gern eliten i svenskt kulturliv och journalistik.