Visst var allting bättre förr, folk var snällare och författarna skrev så man begrep? På det förträffliga Internet hittar vi en berättelse som har fått ge rubriken till denna text. Vad kunde vara bättre ämne i en adventskalender? Vi upptäcker till vår förvåning att berättelsen är skriven av ingen mindre än Anna Maria Lenngren. Nå, desto bättre tänker vi och kastar oss ivrigt över det hela.
Ett bra betyg får hon av Franzen som skriver till Carl Birger Rutström, en annan gammal bekant: "Det förträffliga stycket ’Det blev ingen julgröt’ är säkert av fru Lenngren. Tacka henne därför på mina och otaliga finnars och finskors vägnar som alla läst det med tårar. O natur! natur! Detta är naivitet,"
Det börjar bra: "Få vi sötgröt i afton, Mamma? sade den lilla Marie till sin goda mor, den fattiga Clara." Men redan då var det bättre förr: "Ach! när Pappa levde, sade Fredrica, då var det alltid så roligt om Julafton. Då fick Mamma så många Julklappar, och syster och jag så vackra kläder."
Mamma levererar nu en klänning som hon sytt åt den rika och förnäma fru von Agio som emellertid prutar ner sylönen från 5 till 2 Riksdaler. Till råga på allt råkar moder Clara springa på en fordringsägare på vägen hem som tar även dessa 2 Riksdaler som avbetalning på en skuld. Det blir ingen rolig julafton men barnen är förstående och gör allt för att trösta sin moder. Fru Lenngren reflekterar: "Den som har känsla begriper lätt, att dessa små oskyldigas bemödande att trösta var bittrare för Claras hjärta, än själva nöden". Men då! Som Deus ex machina dyker svåger Adolph upp. Han hade "varit lycklig på sin OstIndiska resa" och kommer nu med "Nankins, Bomullslärfter, Silkesdukar etc. … Gott vin i flaskfodret och friska pengar i bröstfickan." Någon julgröt kunde man inte få vid det laget men med järpar och saffransbullar blev det en glad julafton.
Och, tillägger fru Lenngren, nog var "deras sällhet tusenfalt större än den Fru von Agio i sitt palats, med all sin överdådiga yppighet åtnjöt".
Tjenligt åt den dumdryga fru von Agio. Men, erkänn kära läsare, nu sitter ni där och tänker så här: gud så pinsamt. Vilket pekoral: vilka klicher av fattigdom och elände! Och så ett lyckligt påklistrat slut. Tacka vet jag Lotta Lotass, där får man klistra själv. Genusperpektivet saknas fullständigt. Och dessutom: det är en berättelse. Djupare kan man inte sjunka.
Men hörni: vad är det ni sitter där och tänker? Skall vi alltså förakta en text som visar hur lyckan plötsligt kan drabba även de mest eftersatta i samhället? Får man inte skriva en snäll berättelse eller är det bättre att vara elak och dyster och skriva att Claras stackars barn drivs ut på gatan och blir offer för nattens rovdjur medan Clara själv går under som alkoholiserad hemlös (om hon har råd med spriten) samtidigt som Adolph satsar sina ostindiska tillgångar i futures och derivatives och blir oförskämt rik?
Jorun vill ju ha multimedia i kalendern och vi kan i sammanhanget inte tänka oss en bättre sammanfattning än den här:
(Den som eventuellt vill ha ännu en julberättelse ur kalendern hänvisas till Den gamle kamrerns julafton från 2008. Men sen är det slut.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar