22 apr 2014

Vad jag inte visste men ni troligen


Av en av dessa slumper som tillvaron är så fylld av  upptäckte jag just att alla bilder i Blogger är klickbara.  Om man klickar på en bild kommer den upp i originalstorlek. Nu är ju det kanske inte fullt lyckat om man som jag ofta sätter upp en större version av bilder som jag tidigare  förminskat med mitt fotoredigeringsprogram (t.ex. en detalj) men i princip är det ju väldigt bra. Jag har varit litet sparsam med bilder eftersom jag tycker att de flesta inte gör sig riktigt bra i det lilla format som denna bloggtemplate medger. Men nu kan jag vara litet mindre restriktiv.

Vi kan ju börja med den här:


Bra va'?

16 apr 2014

Framgång för extremisterna


Det skulle ju inte bli så mycket EU här men jag kan inte låta bli att hänvisa till mitt inlägg om senaste prognosen inför EP-valet. Konservativ övervikt och starka extremister i EP. Där finns även en länk till en interaktiv karta där man kan se läget i enskilda länder.

De högerextremistiska partiernas framgångar i Sverige, Holland, Frankrike och flera andra länder är naturligtvis oroande för demokratin i Europa. Man får trösta sig med att sekterister både på vänster- och högerkanten alltid har ytterst svårt att komma överens. Från renhållningssynpunkt kan man också notera att svenska v ingår i samma partigrupp som bl.a. de portugisiska och grekiska kommunistpartierna och terroristorganisationen IRA:s politiska gren. Det gäller att välja sitt sällskap.

Det var allt jag ville säga här. Men desto mer på Euroflarn.

13 apr 2014

Den förarglige iakttagaren


I sin serie av tillbakablickande artiklar skriver Ola Larsmo om den legendariske DN-journalisten Jan Olof Olsson, signaturen Jolo, under rubriken Jolo hittade detaljen som gjorde historien levande.  Det är en bra artikel. Larsmo fäster sig speciellt vid historikern Jolo och hans skildringar av första världskriget och den utveckling som ledde fram till detta.

Jag berörde detta i ett blogginlägg 5/2 i år: Så var det (kanske) 1914. En större studie om samma ämne av en historiker, C.Clark, från Cambridge, UK, hade just recenserats i svensk press. Jag hade inte läst The Sleepwalkers när jag skrev mitt inlägg men min tentativa slutsats från artiklar i svensk och brittisk press var att huvudresultaten av Clarks studie var tämligen identiska med Jolos exakt 50 år tidigare. Henrik Berggrens anmälan av Clarks bok finns här.  En kortare i Foreign Affairs här.

Jag har nu hunnit halvvägs igenom Clarks bok och lär väl återkomna i ämnet. Det är ett imponerande (och massivt ) verk  som tar tid att bemäktiga sig även om det iofs är flyhänt skrivet och därför lättläst.

En nyutkommen skrift från Jolosällskapet anmäldes också i DN: "Så minns vi Jolo. 39 texter om Jan Olof Olsson."

Jag vill i sammanhanget erinra om en längre text, något arrogant kallad "essä", om Jolo som jag skrev 2008 och har lagt upp häri en lätt redigerade version: Det viktiga i det banala, det sköna i det tråkiga. Till detta har jag lagt underrubriken: Om Jolo och hans då- och nutida kritiker. Tyngdpunkten i berättelsen ligger på spänningen mellan Jolos sätt att beskriva verkligheten och de tröttsamma -och okunniga- vänsterrabulister som tog över DN under ledning av ordförande Lagercrantz. I sin runa över Jolo demaskerar han sig för övrigt själv som en kulturens nakne kejsare.

Lagercrantz visste naturligtvis utifrån sin låt vara snedvridna ideologi vad han gjorde. Det som fick mig att skriva min uppsats var emellertid en recension av Jolos "Allsvensk idyll" av Thorbjörn Nilsson i Expressen. Hans invändningar mot Jolo gick i stort sett ut på att det var fel att han fanns på 50- och 60-talen. Men tur också eftersom han i dagens Sverige hade stått sig slätt mot giganter som Guillou, Peder Kadhammar och Fredrik Strage. (!!! Strage fick stor journalistpriset för en samling topplistor han ställt samman. Se f.ö.min parodi från 2005 här som jag byggt upp kring autentiska citat från Strage.)  I min uppsats försökte jag dekonstruera både Nilsson och Lagercrantz...

Jag hade tänkt avsluta med en lista på  onödiga journalister på DN men den skulle bli alldeles för lång. Strage är väl en värdig representant för dem alla. Men jag kan inte låta bli att avsluta med att citera inledningen till en viktig artikel  av Åsa Beckman i avdelningen "Nyhetskrönikan":  Vi skulle flyga till Skåne med vår kanin för påsklov.

11 apr 2014

Pêle - mêle


Ni som tittat in skall ha tack men annars är besöken på nya Euroflarn - ett europeiskt perspektiv fåtaliga. Alla är emellertid välkomna - i inlägget  Another day older and deeper in debt hittar ni om inte annat litet fin musik i fotnötterna.

Bland besökarna på Flarnfri noterar jag sedan en tid ett antal som kommer från nätverket Yimby. Anledningen är att jag skrev en kommentar där jag -återigen- påtalade att Yimbys trovärdighet allvarligt skadades av att en av deras "chefsideologer" envisas med att uppträda anonymt: hans (?) ursinniga attacker mot varje alternativ till MissFosterplanen för Slussens ombyggnad kan naturligtvis inte bedömas till sitt rätta värde så länge man inte vet vilka intressen som döljer sig bakom signaturen. Dessa krav klassas av Yimbys komentatorer som "personangrepp". Lustigt nog hävdar man också att det är bara bra om representanter för byggbranschen och de politiska intressena deltar i diskussionen. Jag instämmer helt men då skall de också framträda som sådana och inte under anonymitetens skydd.

Kolla gärna filmen All desperat kritik som riktats mot den från Yimby kommer alltså från en anonym källa.

Hur som helst, Yimbys läsare är hjärtligt välkomna hit.

När jag googlade efter lämpliga videoar för att illustrera rubriken hittade jag också i förbifarten den här. Vet inte om man kan säga att det är "bra" men i vart fall musikhistoriskt intressant. En äldre glasögonprydd man som svajar litet på tonhöjden och har det besvärligt med noterna. Men tack för det som var.

Mer i förbifarten. Alf Henrikson skaldade en gång:

Retar du upp dig på ting som är små
är du väl inte större än så.

Frågan är nu om felstavningar är småsaker eller inte. I inlägget Stafvat fick jag en kommentar från "Olof" som just läst en relativt kort artikel på DN:s nätupplaga och hittat en hel lista med fel som jag här återger:

"Hyllingar" strömmar in från hela världen
Malmös "allmäna" sjukhus
"var en av dem protesterade mot SD-ledaren besök"
"sade hon," (slut på mening)
"Vi har ett väldigt polariserat debattklimat särskilt när det kommer till vårt parti" (inget komma någonstans)
"därför inte ville komma kommentera det"
"studiebeök"

Nu kan man ju säga att man får nyheterna gratis från DN och att det därför är ogint att anmärka på språk och stavning. Men man kan ju också säga att det tyder på en viss nonchalans gentemot läsarna. Jag vet inte vad som överväger.

"Pêle-mêle" betyder enligt ordboken "en vrac, n'importe comment" dvs. "huller om buller, hur som helst". Och så blev det ju också. Men glöm inte Euroflarn.

9 apr 2014

En miljon till Wien



Birgit Nilssons musikpris på 1 miljon dollar gick alltså denna gång till Wiener Philharmoniker.  Inte mycket att säga om det - filharmonikerna är naturligtvis en av världens bästa symfoniorkestrar. Marcus Boldemann berättar ganska bra och rapsodiskt om orkesterns tillkomst och egenheter i den länkade artikeln.

Till anekdoterna om orkestern, som ju inte har någon fast chefsdirigent utan bjuder in berömda gästdirigenter, hör också att  om musikerna inte gillar en viss dirigent spelar de precis efter hans anvisningar.

Som berörs i DN-artikeln finns det också mörka sidor i orkesterns historia. Att man i det längsta värjde sig mot att ta med kvinnor är ju välkänt och endast på senare tid tvingades man böja sig för starka påtryckningar från sponsorer och inte minst från amerikanska kvinnoförbund som hotade med att bojkotta och frysa ut orkestern från turnéer i USA. I början nöjde man sig med att ta in en eller två kvinnliga alibiviolinister. Nu har kvinnoandelen ökat men är fortfarande låg  (DE) jämfört med andra liknande orkestrar, t.ex. Wiener Symphoniker. (7 av 128 enligt den länkade artikeln). Jag tror att det fortfarande enbart är violinister (utom harpisten förstås som alltid har varit kvinnlig).

Orkesterns rykte under nazitiden är skamligt. De numera traditionella nyårskonserterna startades regelbundet 1941 på initiativ av Gauleiter Baldur von Schirach. Schirach visste hur han skulle hålla wienarna på gott humör och tillät t.o.m. judiska musiker för att upprätthålla orkesterns kvalitet. Så sent som för kanske 10 år sedan lovordades han för detta av en känd judisk kulturpersonlighet i Wien. Att en betydande del av musikälskarna var förhindrade att lyssna pga hastiga avflyttningar till diverse luftkurorter i Tyskland nämnde han inte. (Se Das Neujahrskonzert abschaffen? )

Först under senare år har man beslutat att försöka göra rent hus med historien. Orkesterföreningens ordförande tillsatte en historikerkommission och öppnade alla arkiv som i dag finns lätt tillgängliga. En redogörelse för materialet med vissa länkar finns (ehuru litet i skymundan) på orkesterns website. 

Det var inte min avsikt att svärta ner orkestern men att det finns mycket nazistisk surdeg som fortfarande jäser i samhället har vi t.ex. nyss blivit påminda om i samband med valkampanjen för EP-valet. Alpföreningen och det stora automobilförbundet ÖAMTC har liknande bakgrunder och har även de på senare tid öppnat arkiv och försökt redovisa sin historia.

Men annars gäller, liksom för allt annat, i Österrike:
Glücklich ist
wer vergisst
was doch nicht zum ändern ist.

7 apr 2014

Stafvat


I en serie minnesartiklar publicerar DN en artikel om Fridtjuv Berg och stavningsreformen 1906. Som alltid när det gäller förändringar i språket blev det uppror och protester från ordningens bevarare. Den gången protesterade även Svenska Akademin, framför allt genom sin ständige sekreterare Carl David af Wirsén, som i ett annat sammanhang lustmördades av Strindberg. (Om Strindberg och Wirsén se t.ex. "Svenska Akademien...en löjlig institution".)

Alf Henrikson skaldade i "Strindbergs korrektur":
Manuscriptet var riktigt stafvat
Men jag ser rödt när jag ser huru sättaren stafvat.
Han har ej stafvat såsom jag förestafvat.
Hvad jag blifver förargad när språket är afskyvärdt stafvadt!
Men det är som förgjordt efter 1906.
Och nog kan man blifva förargad när man träffar på afskyvärda stafvningar hos folk som borde veta bättre, t.ex. de ansvariga för Dagens Nyheter nätupplaga. Men annars blir vi mest irriterade över felstavningar som visar att skribenten inte alls förstått vad det är han eller hon skriver, typ "blixtstilla", "stadsminister" o.dyl.

Nu finns det en lag som jag har glömt vad den heter som säger att om man skriver om felstavningar är det garanterat att man själv gjort sig skyldig till någon sådan. Men i detta inlägg förekommer inga tyrckfel.

Avslutar med ett citat från Olle Strandbergs "Pegas på villovägar" från någon som ville reformera den krångliga stavningen ordentligt men insåg att det skulle bli en hård kamp:

"Sannerligen där är lönt att vara några miljoner hästlängder framåm sin tid åck plädera för en stavning, som i betraktande av där svindlande fart varmed utvecklingen rusar framåt torde bli en uppgift om se så där ett tusen år."

Hoppas ingen känner sig krängt nu utan att det är lungt.

6 apr 2014

Hvita matpulvret


Heidenstam som sf-författare! Läs  Vi och vår tid betraktade genom en föreläsares glasögon om femhundra år.  Det börjar litet segt men tar sig mot slutet med intressanta reflektioner om litteratur, religion, naturdyrkan ("De ifrigaste naturdyrkarna voro oftast att träffa bland stadsbor, som påtogo guttaperka- skor när de kommo ut på landet")  och framför allt matvanor.

(Via en tweet från @litteraturbank, retweeted av @MaltePersson. Så kan det låta i twitteriets ekokammare.)

À propos twitter: ta chansen att kolla den här bilden:

så får ni se en stor internationell svensk stjärna och en d:o norsk som vi hade nöjet att höra, och inte minst se, i tevesändningen av Cosí fan tutte  för några dagar sedan. Vi har fortfarande inte sett ett ord om Katija i svensk press.