29 maj 2015

Plus ça change...

"Min Billyhylla.... där trängs Hemingway, Fitzgerald, Gertrude Stein,  Dorothy Parker, Thurber, dos Passos, Faulkner, Steinbeck, Damon Runyon, Joyce och många andra med böcker om Hemingway, Zelda och Scott, Ford Madox Ford, H.L. Mencken , Dorothy Parker, Gertrude Stein, Alice B. Toklas, Nora Joyce och Sylvia Beach och flera andra"

Från min bloggtext från 2011: "The Pocket Book of Short Stories"

Av skäl som jag inte går in på just nu har jag nyss bläddrat litet i några biografier över ett par av de författare som nämns i citatet ovan.  I Marion Meades omfångsrika biografi över Dorothy Parker hittar jag en  passus som är intressant mot bakgrunden av dagens diskussion om vilken litteratur som skall läsas i skolan, "trigger warnings" och föräldrarnas hotfulla inflytande.

Mot slutet av sitt liv antog Dorothy Parker ett jobb som visiting professor vid California State University, huvudsakligen för att hon behövde pengarna. Man hade förespeglat henne att det fanns ett stort intresse att få höra om författare hon mött och känt som Hemingway, Scott Fitzgerald eller Faulkner. Men 1963 insåg hon snabbt att studenterna aldrig hade läst något av dessa författare. "She found their political conservatism and their general narrowness of mind to be disgraceful. When she assigned "The Grapes of Wrath", some of them called it obscene, and one said that her mother didn't want the book in the house. While studying "Sister Carrie", Dorothy found herself in the ridiculous position of having to defend not only Dreiser but also adultery in literature." (Theodore Dreisers "Sister Carrie" liksom den senare "An American Tragedy" är böcker som regelbundet aspirerar på titeln "The Great American Novel".)

Liksom Dorothy finner jag mig själv i den löjliga belägenheten att behöva försvara Knausgård och Stig Larson -författare som ingenting betyder för mig-  för att de skrivit om otrevliga saker. Men vi ser att samma obildning och småskurenhet som vi idag observerar i svensk skola och kulturdebatt fanns redan på 1960-talet vid renommerade amerikanska universitet.

28 maj 2015

Skyll inte på mig!

I Wien har ett ganska uppseendeväckande fall av människosmuggling just upptäckts och upprört sinnena. Ett dussintals personer med anknytning till en säkerhetsfirma verksam på flygfältet Swechat har arresterats efter att ha lyckats smuggla ombord ett antal personer på flyg till USA och UK med hjälp av biljetter, visum och resedokument utfärdade för andra personer. Exakt hur man gått till väga har väl av utredningsskäl inte framkommit men man har låtit andra personer köpa biljetter och skaffa visum och nödvändiga dokument. "Kunderna" som betalt 7 - 9000 € har slussats in i transitområdet (möjligen genom en personalingång), övertagit dokumenten och med hjälp av ligamedlemmar slussats igenom säkerhetskontrollen. I åtminstone ett fall avslöjades en passagerare vid inresan i USA och skickades tillbaks till Wien vilket påkallade myndigheternas uppmärksamhet.

Amerikanska officiella ställen är ganska upprörda och påpekar med en viss rätt att om det är så lätt för illegala invandrare är det väl minst lika lätt för terrorister.

Sedan detta upptäcktes har vi ett otal gånger fått se i TV hur samtliga inblandade institutioner med emfas bedyrat att de inte har något som helst ansvar för vad som hänt.

25 maj 2015

A walk on the wild side?

Här skriver jag en ganska lång drapa om två personligheter som i olika avsnitt av sitt liv och på olika sätt haft anknytning till Wien. Mycket olika människor men båda på något sätt typiska för livet i denna stad. Ödet har trasat sönder deras inre. Efter framgångar och popularitet tar ålder och sjukdom ut sin rätt. En blir omhändertagen, en i stort sett lämnad åt sitt eländiga öde.

Men mitt i allt finns en del frivoliteter: film och musik. Fritt associerat. Hoppas ingen tar illa upp.

Läs alltså nedan: Random walk i Hollywood, Buchenwald och Wien


24 maj 2015

Fel låt vann!

För första gången på minst 10 år tittade jag på "Melodifestivalen" - huvudsakligen för att den sändes från Wien och det var en hel del intressanta omkring-reportage. (Man kan tycka vad man vill om tillställningen men arrangörer och TV gjorde ett fantastiskt och beundransvärt jobb- möjligen med undantag för manus till de tre moderatorerna - normalt sett duktiga personer men litet out-of-place här. Två av dem talar obehindrat tyska, franska och engelska men ändå användes praktiskt taget bara engelska. Varför?).

Emellertid: för att förekomma kollega Per Gudmundson presenterar jag här den låt som borde ha vunnit:



(med särskild hälsning till A.C.)

Ock så naturligtvis den odödliga:



Sillstryparns sång är ju anti-ABBA och där har väl en ordentlig musikalisk och politisk omvärdering skett sedan dess. Mycket roligt tycker jag att nedanstående är: Benny Anderssons son och hans hustru Nanne Grönwall framför Sillstryparns sång och ställer den därmed i nutidens ljus. Mycket bra.



F.ö: Jag har hört Nanne Grönwall sjunga Brel (på franska) och Charlotte Perelli sjunga Taube: otroligt fint och bra. Varför kan de inte få göra sådant i stället för hjärndöd modern popmusik?  Och Sylvia Vrethammar: en fin jazzsångerska innan hon fastnade i det inkomstbringande tyska schlagerträsket.

Ja, ja , det var bättre förr...

23 maj 2015

Förvånad svensk

"De tusentals fansen som är på plats i Wien, Österrike, är till största delen med på noterna – den gemensamma kärleken till schlager överskuggar konflikterna, och det är ett häpnadsväckande fredligt evenemang. Trots hög alkohol­halt och stora folksamlingar är det aldrig något bråk."

(DN:s korrepondent Hanna Fahl. Min fetstil.)

Konstigt va´?

22 maj 2015

Vilken är då min nästa?

Varje dag ankommer 200 - 250 flyktingar till Österrike från krigshärjade områden i Afrika och vad vi kallar Mellanöstern. De flesta är lyckliga över att ha lyckats få fast fot i Europa, om än utmattade och utmärglade. Nu hamnar man i en långdragen process efter vilken ett fåtal kommer att lyckas få politisk asyl, andra skickas tillbaka, ytterligare andra stannar kvar illegalt. Glädjen rinner så sakta ut i sanden och övergår i förtvivlan och hopplöshet. Åratal utan möjlighet till arbete eller utbildning med begränsa tillgång till hälsovård och sociala tjänster mal långsamt men säkert ner livsviljan hos de strandade.

Det första problemet blir det omedelbara omhändertagandet. Alla boenderesurser är uttömda och regeringen har sett sig tvungen att resa upp tältstäder för att ge åtminstone något skydd. De senaste dagarnas hällregn har förvandlat tältområdena till leråkrar. Tevebilderna kunde ha varit från Libanon eller Turkiet.

Regeringen försöker förtvivlat att åtminstone provisoriskt lösa situationen. En ljusglimt kom häromdagen när försvarsdepartementet förklarade sig villigt att ställa ett antal kaserner som inte längre behövdes till förfogande - ca 800 platser.

Ett harmfullt protestskri hördes omedelbart från de självsvåldiga provinsfurstarna som är vana att ha absolut makt över sina respektive Bundesländer . Ännu högre skrek dock borgmästarna, av alla politiska färger, i de kommuner som skulle beröras. Odemokratiska beslut över deras och befolkningens huvud! Och medborgarna själva skriker naturligtvis allra värst och högst.

Den ev. intresserade och tyskspråkige kan läsa vidare i t.ex. "Die Angst vor dem Flüchtling von nebenan" och en bit ner i en lägre artikel med rubriken "Der unwürdige Streit um Flüchtlinge." I ett övergivet hotell i Simmering samlas befolkningen med borgmästaren i spetsen och hotar att blockera tillfartsvägarna.

Sansade bedömare erinrar om hur hundratusentals flyktingar togs om hand i Österrike efter Ungernkrisen 1956, Pragkuppen 1968 och de senare Jugoslavienkrigen på ett föredömligt sätt som vann  allmänt internationellt erkännande.

Nu berättar jag inte detta för att hänga ut Österrike men det är

17 maj 2015

Personligt meddelande till två av Flarnfris läsare

Ni andra kan läsa Björn Wimans artikel under tiden.

Jag ser att ni följer P.J. Anders Linder på Twitter. Det gör inte jag. Eftersom man bara har 140 tecken till sitt förfogande använder jag i stället den här bloggen för att lägga ut vad jag skrev om den gode Linder redan 2006:

Jag hajar hyfsat Wittgenstein och Kant
Med Goethe, Joyce och Kafka är det likadant
Min hjärnkapacitet förblir likväl ett hinder
för att begripa  P. J. Anders Linder

Nu kan ni komma tillbaka.