20 dec. 2014

Danius öppnar dörren

till salen i Akademin för att tillkännage nästa års nobelpristagare i litteratur.

Hela kultursverige verkar till sig i trasorna över utnämningen. Den av mig mycket uppskattade Therese Eriksson twittrar att hon skulle vilja se Danius styra hela världen men att det här får räcka så länge. Läsa gärna hennes kärleksporträtt i Folkus från 2013: Denna Danius!  Understreckaren Lustfyllda utflykter... från november 2014, också av Therese Eriksson, lockar onekligen till läsning av Danius.

Kvalifikationer för sitt nya jobb som "ständig" sekreterare har hon onekligen som disputerad i litteraturvetenskap och professorskap i estetik även om det är på Södertörns högskola, detta högsäte för flumvetenskap och knasfeminism. Pour la petite historie  vill jag liksom de flesta skribenter också nämna att hon dessutom är utbildad croupière och har jobat som card dealer. En uppfriskande fläkt i det akademiska dammet.

Det kan nog bli bra. Men jag måste erinra om att jag 2010 skrev en mycket kritisk artikel om Danius uppfattning av Harry Martinson och framför allt Aniara som jag menar (fortfarande) att hon grovt missuppfattat. Läs Vår tids stjärnsång.  Främst anklagade hon Martinson för "en vitalistisk kvinnosyn" som gjort verket till ett "dammigt vrak på litteraturens bilkyrkogård" som hon ungefär uttryckte det. Enlhgt min uppfattning helt utan grund. Verkets huvudtema: människans inneboende ondska som obönhörlig driver oss mot undergången missade hon totalt.

Senare i min artikel om Lotta Lotass "Varia"  kontrasterar jag Danius uppfattning mot Lotass beskrivning i Litteraturbanken:

"Med eposet Aniara (1956) ger Martinson uttryck för en vass civilisationskritik, i undergångsvisionen Aniara fästad i science fiction–genrens vidsträckta, vittomfamnande uttryck. Mänskligheten är förlorad i världsrymden ombord på det vilsekomna rymdskeppet Aniara. Längtan, förtvivlan och tröst utmynnar till slut i tystnad. Tystnaden ljuder också starkt i Martinsons sena diktning där till slut bara stenarna minns hur allt en gång talade."

Lotass såg alltså något annat än en bilkyrkogård i Aniara.

Nåja. Jag ansluter mig väl till Kultursveriges uppfattning och hoppas på en spännande och nyskapande epok i Akademis historia.

13 dec. 2014

Den omänskliga faktorn

Det var en  medarbetare på Telia som hade gjort fel inställningar på en server som gjorde att Telias internet slogs ut flera gånger den gångna veckan med stora konsekvenser för kunder, både privata och samhällsviktiga institutioner. Ja men då så! Då är det ju bara att kicka personen i fråga så skall det väl fungera sedan. "vi måste titta närmare på det. Det är den mänskliga faktorn som ligger bakom"  säger den "informationsansvarige". Någon information till kunderna ansåg han inte vara nödvändig och f.ö. hur skulle man kunna göra det när man själva "hade samma problem som alla andra att komma åt hemsidan när nätet låg nere"?

Telia har två förklaringar till det som skedde: 1) Någon anställd klantade sig och det kan ju inte bolaget göra något åt  2) det är ett samhällsproblem det kan inte heller bolaget göra något åt. Någon slags kompensation för kunderna kan därför inte heller komma i fråga. Överhuvudtaget kan man inte göra något åt saken "men vi får titta på det i ett senare skede".

"Ryggradslöst" och "avgrundsdjupa brister" talar en "Tech-redaktör" i DN om. Jag kan tänka mig en rad andra epitet som passar in på Telias ledning och policy men besparar dem. De ger sig f.ö. själva om ni läser de olika artiklarna i DN (och möjligen andra tidningar).


Not: För att ännu en gång förtjäna beteckningen "arroganta utlandssvenskar" som jag ibland möter kan jag ju påpeka att jag sedan många många år är kund hos Österrikes motsvarighet till "Telia". Det finna förvisso mycket att säga om företaget och dess tjänster men det har aldrig under denna tid varit fråga om något driftavbrott eller att servicen överhuvudtaget legat nere. Men troligen är väl österrikiska hackare inte så avancerade som de svenska. De åtnjuter inte heller samma samhälleliga acceptans och uppmuntran som i Sverige.

12 dec. 2014

Meta på fredag förmiddag.

Andra dagen på en vecka som Telia slås ut! Otroligt att ett så stort företag inte skall kunna skydda sig  mot en grupp slemmiga reptiler som  -enligt egen uppgift- avsett att attackera ett nätspelbolag.  Erfarenhet från hur det går till i den undre världen bör man ju ha skaffat genom de summa mutaffärer man -ostraffat - varit inblandad i i Asien.

Nu kunde man kanske skaffa sig en annan leverantör i Sverige men vilken det än gäller hör jag bara klagomål från vänner, bekanta och press.

Vi behöver mera offentlig kontroll och reglering av tillgången till Internet - det har trots allt blivit en samhällsviktig funktion och bör inte lämnas i händerna på typer som "Nyberg"  et co. Att  överhuvudtaget göra hemliga transaktioner i Schweiz med diktatorns dotter eller t.o.m. diktatorns dotters sekreterare kan ju inte betraktas ens som halvvägs seriöst.

Att ge figurer som Vattenfalls Josefsson eller Telias Nyberg full handlingsfrihet med företag där staten har eller har haft ett avgörande inflytande kan väl endast ses som en eftergift åt den onda ideologi vars främsta politiska proponenter i Sverige är Annie Lööf och Göran Hägglund. Men vem vågar opponera sig?

7 dec. 2014

Hur en slipsten skall dras

Nicholas Harnoncourt  firar sin 85 födelsedag - det vill säga det gör han inte. Han tycker inte om födelsedagar och tillfrågad om han är stolt över sitt livsverk säger han att varje människa har något att vara stolt över - själv är han stolt när han lyckas slipa en kniv.

Detta har dock inte hindrat ORF (Österrikes "SVT") att ägna hela dagen i sin speciella kulturkanal åt Harnoncourt och hans verk. Alltså tillbringar man den regniga söndagen fastklistrad framför teven och tittar på dokumentärer, intervjuer, inspelningar från repetitioner och flera kompletta operaverk som Orefeo, Idomeneo och Riddar Blåskägg liksom repriser av de konsertanta succéföreställningarna på Teater an der Wien av Le nozze, Don Giovanni och Così.

Harnoncourt började sin bana som cellist i Wiener Symphoniker under Karajan. Efter många år genomskådade han mekaniken hos den store mästaren och berättar om hur upprörd han blev när Karajan flinade och publiken i konserhuset log med och vaggade takten till en långsam sats hos Beethoven. "Hur kan man missförstå något så - musiken handlar om död och undergång och dirigent och publik sitter och myser." Han lämnade symfonikerna och grundade tillsammans med sin hustru "Concentus Musicus" med vilken han i grunden utforskade Mozart och Bach och med originalinstrument skapade en helt ny -fast egentligen gammal-klang. Från början var motståndet från "traditionalister" massivt men med tiden utvecklades orkestern och Harnoncourts tolkningar till internationellt stilbildande. Som musikforskare speciellt vad gäller Bach och Mozart är han en av världens ledande och han har en märklig förmåga att översätta sina forskningsresultat i framförandet av musiken.

I ett av inslagen i teve vittnade den kinesiske pianovirtuosen Lang Lang om hur Harnoncourt hade hjälpt honom att få en helt ny förståelse för Mozarts verk som han sedan alltid  burit med sig.

Varje år anordnar landet Steiermark en festival "Styriarte" tillägnad Harnoncourt. Många tusentals människor som inte lyckats få biljetter tilll konsertsalarna följer musiken utomhus på stora bildskärmar.

Nicholas Harnoncourt har också gjort många legendariska operauppsättningar, främst av Mozarts verk. Han senaste kraftprov var höstens uppsättningar av de tre da Pontoperorna  på Teater an der Wien. Jag skrev ett par blogginlägg om detta under rubrikerna:  Nozze Giovanni Cosi    respektive  Så gör dom väl allihop?  Jag såg reprisen av Così i dag- en mycket okorrekt opera i dagens läge. Men man fick återse och återhöra tre av de absoluta favoriter jag upptäckt under året: Elisabeth Kulman, Mari Eriksmoen och Katija Dragojevic - fantastiska sångerskor men ockå fina skådespelerskor och med en massa humor, speciellt vad gäller Kuhlman och Dragojevic. (Åh Katija, varför avföljde du mig på Twitter, mitt hjärta blöder...)

Varje dag på året kan avnjuta musik i världsklass på någon av Wiens många scener. Om man nu t.ex. föredrar bildande konst kan man just nu välja mellan utställningar av Velasquez (!), Miro  eller Toulouse-Lautrec.

Så det så.

29 nov. 2014

Faktiskt

har  Sv.D publicerat ett antal artiklar om P D James över åren och på ett föredömligt sätt nu sparat 7 av dem i ett sammanhang (men hur länge får de vara kvar där innan digitaldöden slår till?). Den senaste är Mats Gellerfelts obituary som fått den löjliga titeln Urbrittiskt mys i dödens skugga. Den intresserade kan börja där och sedan klicka sig fram genom de 6 följande artiklarna, den äldsta från 2004, också av Gellerfelt.

Märkligt nog berör Gellerfelt inte dagboken/självbiografin Time to be in earnest  från 1994 som jag nämnt ett par gånger. Naturligtvis är det bara min egen läsart men jag tyckte att det var en intressant kontrast mellan den bild av författaren som framkommer där och den som man gärna bildar sig själv genom att bara läsa hennes romaner. "Hennes politiska ideologi, om hon nu har någon, torde vara fjärran från såväl Thatchers som Blairs" skriver Gellerfelt i artikeln från 2004 i anslutning till beskrivningen av "kriminalinspektör" Kate Miskin - en intressant karaktär som gjort en ordentlig klassresa vars konsekvenser ställs på sin spets i A Certain Justice från 1997.  "En socialt ansvarsfylld konservatism" skriver Gellerfelt, kanske inte vad man - fördomsfullt - väntar sig från en baronessa och medlem av Överhuset.

En av artiklarna behandlar När döden kom till Pemberley. Kritikern är betydligt  vänligare inställd till förlagan än jag men noterar också fördjupningen av Austens stoff och hur James gjort personerna mera mänskliga och med rikare karaktärsdrag - även de osympatiska.

Något som irriterar mig i ett par av artiklarna -och överhuvudtaget när det skrivs om klassiska kriminalromaner- är hur tanklöst Agatha Christie jämställs med författare som Dorothy Sayers, Margery Allingham eller Ngaio Marsh. Eller ännu värre med P D James eller Ruth Rendell. Jag har aldrig förstått Christies storhet: Hennes huvudhjälte är visserligen originell men egentligen bara en överdriven karikatyr. Hon konstruerade enligt min mening en enda intrig som förtjänar att gå till deckarhistorien, nämligen Murder On the Orient Express från1934 - givetvis fullständigt orimlig men som i vart fall gav upphov till en film 1974 av Sidney Lumet med ett skådespelaruppbåd som var fullkomligt överväldigande. (Jag undrar om det funnits någon film med en liknande stjärnskara.)

Christie platsar inte i det fina sällskapet. Där är filmerna, speciellt med David Suchet, mycket bättre än böckerna. De som filmat Sayers romaner borde däremot ha ställts inför rätta - gärna i överhuset. Jag har aldrig sett någon Dalglieshfilm men P D James lär inte ha varit helt lycklig över dem.

Ha, det här är väl knappast av något intresse men det var roligt att skriva något om "litteratur som den skall vara" för att citera en känd kulturpersonlighet.

27 nov. 2014

Den döende baronessan

P D James, Baronessa av Holland Park, är död, 94 år gammal. Jag har uppmärksammat henne flera gånger på denna blogg och andra. Första gången var nog 2009 då jag bidrog (?) till en diskussion hos Bodil Zalesky om nattliga läsvanor med vad jag kallade en "hänsynslöst självutlämnande berättelse" med rubriken "The Secret Life of Erwin Klipspringer". (Släng dig i väggen Knausgård!).

En intressant sak med P D James var hennes kombinerade dagbok och självbiografi "Time to be in earnest". Den publicerades när hon fyllt 77 år och titeln syftar på ett citat av Johnson som tydligen   menade att när man blivit 77 år är det dags att bli allvarlig. Ni hittar mina reflektioner om denna bok som en del av inlägget Min bokmässa från 2011. (Scrolla till avsnittet "Sanctus - Pleni sunt coeli et terra gloria tua" - det är ju en mässa det är fråga om.)

Det jag tyckte var intressant med denna bok var att den -enligt min uppfattning-  gav "bilden av en person som till punkt och pricka motsvarar alla de fördomar man som utomstående kan ha om det engelska konservativa överskiktet."  Hon framträdde där tyckte jag som en helt annorlunda person än den jag tänkt mig med utgångspunkt från hennes böcker av vilka jag läst de flesta. Jag gick så långt som att säga att om jag läst självbiografin först (en något anakronistisk tanke) hade jag förmodligen aldrig brytt mig om att läsa hennes spänningsromaner. Men troligen ligger väl detta endast in the eye of the beholder.

P D James sista bok blev "Death Comes to Pemberley" från 2011.  Detta var tydligen en fortsättning på Jane Austen's "Pride and Prejudice"  som jag inte läst och aldrig skulle ha kunnat tänka mig att läsa. Men eftersom jag var nyfiken på vad P D James hade gjort med stoffet plöjde jag först igenom Austen's  351 sidor tjocka verk. Delvis för att försöka locka till en debatt (som dock uteblev) skrev jag ett inlägg med rubriken Bekräftade fördomar  där jag utan omsvep förklarade vad jag tyckte om Austen's roman.  Nu är jag den förste att inse att man inte får läsa en bok från  1813 med nutidens läsglasögon. Men jag fick ett mycket negativt intryck av boken - tråkig, ytlig och med ett ointressant tema som fick mig att klassa den i samma nejd som nutidens chick lit. Litet märkligt eftersom boken fortfarande prisas av kritiker och läsare och tydligen också med framgång har förfilmats.

När jag nu tittar på vad jag skrev märker jag att jag aldrig kom tillbaka med reaktioner på P D James bok som jag därefter tog itu med. Genom att lägga in ett mord piffade hon upp det tråkiga innehållet. P D James skrev också in en hel del natur och miljöskildringar och dessutom en del äkta kärlek i boken - alltså i motsats till Austen's resonemangsrelationer. Och faktiskt med en delvis humoristisk underton, något som var helt frånvarande från Austens verk även om hon blev omedvetet rolig i sina skildringar av ett par av huvudpersonerna.

Om ni inte har ett specialintressse för Pride and Prejudice kan ni hoppa över P D James sista bok. Övriga ger er däremot fina läsupplevelser, åtminstone den senare hälften. Det är kriminalromaner men man kan lika gärna stryka prefixet - det är skönlitterära verk av hög kvalitet. Man behöver inte läsa dem i tidsordning även om det är intressant att följa de genomgående personernas utveckling. "The Murder Room", "The Lighthouse" och "The  Private Patient" är tre av mina favoriter.

21 nov. 2014

Sorgsen reflektion efter kvällens "Euronews"

Städer, där jag gått obehindrat, obesvärat, ensam, sent och njutit av klimat, atmosfär, kultur, "folkliv" och bara kopplat av efter ofta hektiska arbetsdagar. Caracas, Mexico City, Nairobi, Jerusalem, Hongkong...Nu våld, upplopp, gangsterism, terrorism. Caracas- en gång Sydamerikas Genève, numera kontinentens mordstad nr 1. Och Beijing. Där finns väl inget gatuvåld och man klarar sig väl men "just of two things you must beware/don't drink the water and don't breathe the air."

En enda ljuspunkt eller åtminstone ett litet glimmer: Rumäniens nyvalde president har fått en flygande start och låtit arrestera högt uppsatta politiker och ämbetsmän, misstänkta för korruption. Men hur länge kan han kämpa mot en genomkorrupt regering och regeringschef?

God kväll.