11 feb. 2016

Ytterligare en nål i woododockan!

Oj! Riksbanken sänker reporäntan med 0.15 %! Där fick alla "experter" som hade gissat på 0.10 procent! Nu skall väl inflationsbrasan äntligen ta sig.

Visserligen går ekonomin bra enligt vad man säger och arbetslösheten minskar ganska ordentligt. Samtidigt gnider experter och politiker sina geniknölar för att hitta sätt att försvåra för folk att låna pengar till en bostad, alternativt förhindra att man har råd att bo kvar. En ytterligare räntesänkning kanske då inte går i rätt riktning men som vi alla vet är ju det viktigaste av allt att få upp konsumentprisindex.  (Min text om ett lyckat privat initiativ i den riktningen med den något missvisande rubriken: Inflationen äntligen besegrad? )

Riksbanken oroas över att den svenska kronan är för stark. Under 2016 sjönk emellertid kronan gentemot euron med 38 öre redan före dagens räntesänkning. Jag har inget exakt tal men enligt presstext trillade kronan ner ytterligare 10 öre efter räntebeskedet men klättrade upp till föregående nivå under dagen.

Att enögt fixera sig vid ett inflationsmål är ungefär lika intelligent som att mixtra med febertermometern för att kunna visa att man är sjuk eller eventuellt frisk. Den "åtgärder" som sätts in har ungefär samma effekt som nålar i en woododocka. (Den som vill öva privat kan få vägledning här. )

Det är dags att inse att penningpolitiken har nått vägs ände, Den var alltid ett instrument härlett ur teoretiska modeller i stället för ekonomisk och social verklighet. I gamla tider spelade detta ingen större roll men allt eftersom vanliga människors "riktiga" pengar i form av pension och sparande i allt högre grad kommit att satsas i marknadens ädelkasino kan sagda marknads irrationella beteende få allvarliga konsekvenser  för den enskilde,

Att politiker nu slår sig för bröstet och förklarar att "ekonomin går som tåget" innebär i själva verket att man accepterar en arbetslöshet på 6 - 8 % med mångdubbelt högre tal för speciellt utsatta grupper. Man accepterar de upprörande brister inom vård, omsorg och utbildning som vi konfronteras med varje dag. Och naturligtvis accepterar man att de människor som sökt skydd här från krig och lidande inte kan tas hand om ordentligt.

Någon skrev nyligen -tråkigt nog har jag tappat  bort länken- att det inte är så att det skulle innebära en börda för våra barn och barnbarn om staten ökade den s.k. statsskulden ( i begränsad mån och inom EU:s ramar). Tvärtom är det ett svek  mot kommande generationer att inte utnyttja detta troligen unika tillfälle att låna (eller trycka) pengar för att bygga bort de uppenbara brister som har uppkommit i samhället.

Men vem vet, kanske det hjälper att sänka reporäntan med 0.15 %. Och sen är ju regeringen ute för att kursa stridsflygplan till det behövande Indien, Det kanske också ger litet klirr i statskassan.

2 feb. 2016

En rimsmeds frånfälle

Ser just att Svenska Arbetsgivarföreningens förre VD Curt-Steffan Giesecke har avlidit 94 år gammal. Artikeln i Sv,D, ger också ett prov på de limerickar som Giesecke skrev. Här är två andra som jag citerar ur minnet.

En känd alpinist ifrån Bayern
var alltför förtjust i Tokajern.
Han linbanan tog
men störta och dog
för hans andedräkt frätte på vajern.

Det var två bröder Montgomery
som aldrig drack annat än Pommery
och gav man dem vatten
så sa dom "fy katten
det där är ju sånt man omkommer i."

Det var alltså inga fräcka verser av det slag man numera förknippar med limericks men fulla av spiritualitet och rimkonst.

Jag undrar om Carola Lemne eller Tordvaldson (stavning?)  skriver några limerickar?

Lagen om alltings ....

Dagens Nyheter beskärmar sig för den dåliga kunskapen om EU också bland beslutsfattare, lärare och forskare i statsvetenskap och hänvisar till en offentlig utredning som visar just på detta. Det är dystert skriver DN. T,ex var det en stor majoritet av de tillfrågade som inte visste att EU:s två lagstiftande organ är Europeiska rådet och Europaparlamentet.

Tja. Nu är det dock så att "Europeiska rådet" är den samling av stats-och regeringschefer som utformar de politiska riktlinjerna  men inte deltar i lagstiftningsarbetet. "Europeiska unionens råd", i dagligt tal kallat Ministerrådet, består däremot av fackministrar från de nationella regeringarna och är den ena av EU:s två lagstiftande institutioner. (Webplatsen  http://www.consilium.europa.eu/sv/council-eu/ reder ut detta. "Europarådet" har f.ö.inget med EU att göra.)

Några uppmärksamma bloggare uppmärksammade detta och DN blev tvungna att publicera en rättelse.  Där framgår det också att det var hemmaredaktionen som självsvåldigt petat i Brysselkorrespondentens text som givetvis var korrekt från början.

Denna incident visar ju hur rätt utredningen om dålig kunskap hade.

F.ö   har jag efter långt uppehåll gjort ett kortare inlägg på Euroflarn med några spontana reaktioner på vad jag betraktar som rådsordförandens kapitulation för Cameron.

22 jan. 2016

Dagar vid Donau

Så heter en bok av Crister Enander  som jag skrivit ett (alldeles för) långt inlägg om. Trots en hel del intressant material  blev jag ganska besviken på boken. Troligen var mina förväntningar påverkade av titeln. Här är länken till min text om Dagar vid Donau.

Lennart Erling  har skrivit om boken tidigare. Thomas Nydahl har skrivit om en av de ungerska författare som Enander behandlar i boken. Den som läser dessa inlägg får troligen en mer nyanserad bild av Enanders bok än vad jag kunde åstadkomma.

19 jan. 2016

Vad skulle Jesus ha sagt?

Varför är det bland de demokratiska partierna just de som gör anspråk på att vara kristna och t.o.m. bär epitetet i sitt namn som är mest hårdhänta och avvisande gentemot flyktingar? CSU och KD är värst i sina respektive länder, låt vara att i det senare fallet en omedveten komik i partiledarens framträdanden bidrar med ett om än minimalt försonande drag.

Är det helt enkelt undergångshotade partier med en irrelevant ideologi som försöker profilera sig?

Kristna fundamentalister i USA körde åtminstone förr i tiden med slagordet "What would Jesus do?" Borde inte deras meningsfränder i Europa och Sverige ställa sig samma fråga  emellanåt? Vi andra kunde ju fundera litet över vad humanism innebär i det konkreta fallet.

6 jan. 2016

Sympathy for the devil?

Polens utrikesminister Witold Waszczykowski förklarar den nya lagstiftningen i sitt land: det gäller att försvara de nationella värdena och hålla inhålla Polen fritt från "a world made up of cyclists and vegetarians, who only use renewable energy". För detta man har han fått inhösta en hel del kritik. Som invånare på Söder i Stockholm där detta hot är högst reellt känner man dock - men enbart i detta avseende - en viss förståelse för den svåruttalade herr Waszczykowski.

I lokalbladet "Mitt i Södermalm" läser jag dessutom att stadsdelsnämnden bryter sitt löfte att införa mindre barngrupper i förskolan (=fler förskollärare) och att garantera sommarjobb för ungdomar. I stället satsar man pengarna på "ekologisk mat...ett nätverk för genus och normmedvetenhet och att minska kemikalierna".

Vi får väl vara glada för det inte finns någon herr Waszczykowski på Söder (det vore ju dessutom på grund av vokalbristen mycket svårt att utttala) men en liten utvald del av hans tänkande vore kanske värd att fundera på?

1 jan. 2016

En konsert och en musikstund

Förra årets nyårskonsert från Wien kommenterades ganska negativt i mitt blogginlägg från 2014, Pressen ansåg att det var bra att Zubin Metha inte dirigerade så mycket eftersom orkestern nog visste bäst själv hur man skulle spela.  Mariss Jansons däremot jobbbade ordentligt i årets version speciellt när det gällde att få alla musiker att sluta spela på en gång.

Repertoiren var mera varierad än i fjol. Orkestern var uppenbarligen förnyad med många nya musiker. Särskilt uppmärksammad blev harpisten som fick möjlighet att göra två solon för harpa och för detta fick en välförtjänt applåd. I övrigt kunde jag bara räkna till två kvinnliga violinister (varav en första fiol) och en oboist. Om jag inte missat någon så var det alltså färre kvinnor på scenen än 2014.

Gunnar Pettersson på Pressylta publicerade en negativ kommentar redan innan konserten var slut. Även om jag sätter årets konsert högre än fjolårets är det svårt att inte hålla med honom. Arrangemanget har överlevt sig självt. Det lär ta 5 år i kö för att få  biljetter till överdrivna priser om man inte har speciella kontakter vilket nog en överväldigande majoritet av besökarna har. Och om sanningen skall fram: kvalitativt når musiken inte upp till den nivå som man normalt kan finna i Wien vilken vecka som helst under resten av musikåret.

I år uppträdde även -under publikens jubel-  Wiener Sängerknaben. Nu fattas bara Spanska ridskolans lippizanerhästar så har man helt täckt in klichébilden av Wien.

Peter Havlicek, Traude Holst och Karl Hodina
Som en liten kontrast en bild från en annan konsert strax före jul på Gasthaus Birner  på en gata med namnet "An der oberen alten Donau" på andra sidan Donau. En trio med kontragitarr, sång och dragspel trakterat av Wienerliedernas nestor och ikon,  professor Karl Hodina.

Wienerlied är en mycket speciell musikgenre - det är visor från och om Wien men oftast med ett realistiskt och socialt innehåll, företrädesvis vemodigt eller rent av sorgligt. På Wienerdialekt naturligtvis vilket gör texterna ganska svåra att förstå för den oinvigde. Men det är äkta sånger skapade av folkliga artister med rötter i sitt eget liv och situation.Konserten inleddes f.ö.med en sång från 1930-talet med en titel och refräng som kan översättas som "Folk har för litet pengar" (Die Leute haben zu wenig Geld) som skildrar nöden och fattigdomen under lågkonjunkturen.

Men Wienerlieden har utvecklats också i en annan riktning som man kan kalla Wiener Blues där text och innehåll är densamma men musiken går mera i blueston. Kända utövare är Extremschrammeln och den ovannämnde Hodina.

Men det finns också humoristiska sånger och jag får erkänna att vid det här laget föredrar jag nog "Die Zehn Uhr Mette" framför "Sfärernas klang" av Josef Strauss. Låt vara att Strauss musik är en omistlig del av Wienkulturen men den är numera närmast ett museiföremål att visas upp för beundrande turister medan den folkliga musiken har rötter i tidigare århundraden och fortfarande är livskraftig och utvecklingsduglig. Mera svårtillgänglig dock pga språket.