27 nov 2014

Den döende baronessan

P.D. James, Baronessa av Holland Park, är död, 94 år gammal. Jag har uppmärksammat henne flera gånger på denna blogg och andra. Första gången var nog 2009 då jag bidrog (?) till en diskussion hos Bodil Zalesky om nattliga läsvanor med vad jag kallade en "hänsynslöst självutlämnande berättelse" med rubriken "The Secret Life of Erwin Klipspringer". (Släng dig i väggen Knausgård!).

En intressant sak med P.D. James var hennes kombinerade dagbok och självbiografi "Time to be in earnest". Den publicerades när hon fyllt 77 år och titeln syftar på ett citat av Johnson som tydligen   menade att när man blivit 77 år är det dags att bli allvarlig. Ni hittar mina reflektioner om denna bok som en del av inlägget Min bokmässa från 2011. (Scrolla till avsnittet "Sanctus - Pleni sunt coeli et terra gloria tua" - det är ju en mässa det är fråga om.)

Det jag tyckte var intressant med denna bok var att den -enligt min uppfattning-  gav "bilden av en person som till punkt och pricka motsvarar alla de fördomar man som utomstående kan ha om det engelska konservativa överskiktet."  Hon framträdde där tyckte jag som en helt annorlunda person än den jag tänkt mig med utgångspunkt från hennes böcker av vilka jag läst de flesta. Jag gick så långt som att säga att om jag läst självbiografin först (en något anakronistisk tanke) hade jag förmodligen aldrig brytt mig om att läsa hennes spänningsromaner. Men troligen ligger väl detta endast in the eye of the beholder.

P.D.James sista bok blev "Death Comes to Pemberley" från 2011.  Detta var tydligen en fortsättning på Jane Austen's "Pride and Prejudice"  som jag inte läst och aldrig skulle ha kunnat tänka mig att läsa. Men eftersom jag var nyfiken på vad P.D. James hade gjort med stoffet plöjde jag först igenom Austen's  351 sidor tjocka verk. Delvis för att försöka locka till en debatt (som dock uteblev) skrev jag ett inlägg med rubriken Bekräftade fördomar  där jag utan omsvep förklarade vad jag tyckte om Austen's roman.  Nu är jag den förste att inse att man inte får läsa en bok från  1813 med nutidens läsglasögon. Men jag fick ett mycket negativt intryck av boken - tråkig, ytlig och med ett ointressant tema som fick mig att klassa den i samma nejd som nutidens chick lit. Litet märkligt eftersom boken fortfarande prisas av kritiker och läsare och tydligen också med framgång har förfilmats.

När jag nu tittar på vad jag skrev märker jag att jag aldrig kom tillbaka med reaktioner på P.D. James bok som jag därefter tog itu med. Genom att lägga in ett mord piffade hon upp det tråkiga innehållet. P.D. James skrev också in en hel del natur och miljöskildringar och dessutom en del äkta kärlek i boken - alltså i motsats till Austen's resonemangsrelationer. Och faktiskt med en delvis humoristisk underton, något som var helt frånvarande från Austens verk även om hon blev omedvetet rolig i sina skildringar av ett par av huvudpersonerna.

Om ni inte har ett specialintressse för Pride and Prejudice kan ni hoppa över P.D.James sista bok. Övriga ger er däremot fina läsupplevelser, åtminstone den senare hälften. Det är kriminalromaner men man kan lika gärna stryka prefixet - det är skönlitterära verk av hög kvalitet. Man behöver inte läsa dem i tidsordning även om det är intressant att följa de genomgående personernas utveckling. "The Murder Room", "The Lighthouse" och "The  Private Patient" är tre av mina favoriter.

21 nov 2014

Sorgsen reflektion efter kvällens "Euronews"

Städer, där jag gått obehindrat, obesvärat, ensam, sent och njutit av klimat, atmosfär, kultur, "folkliv" och bara kopplat av efter ofta hektiska arbetsdagar. Caracas, Mexico City, Nairobi, Jerusalem, Hongkong...Nu våld, upplopp, gangsterism, terrorism. Caracas- en gång Sydamerikas Genève, numera kontinentens mordstad nr 1. Och Beijing. Där finns väl inget gatuvåld och man klarar sig väl men "just of two things you must beware/don't drink the water and don't breathe the air."

En enda ljuspunkt eller åtminstone ett litet glimmer: Rumäniens nyvalde president har fått en flygande start och låtit arrestera högt uppsatta politiker och ämbetsmän, misstänkta för korruption. Men hur länge kan han kämpa mot en genomkorrupt regering och regeringschef?

God kväll.

18 nov 2014

Vad är sanning? Ja inte vet jag.



När man ögnar igenom DN:s förstasida på morgonen grips man ofta av en lätt svindel och känslan av att ha hamnat i ett parallellt universum. Att döma av vikt, perspektiv och synvinkel verkar de nyheter som presenteras oftast ha klippts direkt ur Mariefreds Meddelare eller något annat lokalorgan.

Ofta måste man stanna upp och fråga sig: är det här allvarligt menat eller är det vad som nu för tiden felaktigt klassas som "satir"?  Det gäller att ha ögonen öppna och tänka efter. I ett nyligt inlägg Något tålde hen skrattas åt berättade jag om hur en hoax från Stockholm spreds i världspressen och i "sociala" media: ett taxiföretag erbjöd passagerarna att åka tillsammans med en psykolog i baksätet för att under färden försöka reda ut sina psykologiska problem. Sådan uppträder nämligen ofta i "one-person households" och då gärna på hösten skrev t.ex. Daily Mail. Nu var jag mera på min vakt och varnade mina läsare.

Bara för att för någon dag sedan hitta en krönika i Sv.D. av Karin Thunberg som testat modellen. Hon fick visserligen  ta en liten omväg med taxin för att hinna klara ut alla sina problem men hon tyckte att det var värt pengarna.

Det är inte lätt att orientera sig i den världen och bäst är det väl att inte ens försöka. Vis av någon skada har jag inte blivit varken av det jag skrev om Medborgarskolans kurs Tankekraft i praktiken   (som jag tog på allvar) eller om Bonniers nya litterära magasin  Books & Dreams  "Mer läslyx i livet." (som jag absolut inte kunde ta på det allvar det var fråga om).

För att klara mig ur denna knipa ber jag härmed att få deklarera mig som värderelativist så kom inte och påstå att något jag tycker är "fel". En annan fördel med detta är att man straffritt kan få tycka att det som t.ex. Hanna Hellquist, Hanna Fahl (nomen est omen??), Fredrik Strage eller Gunnar Jonsson skriver är pretentiöst nonsens på barnkammarnivå. Alla andra verkar tycka att de är supersmarta. Det må ju vara men jag har också rätt.

14 nov 2014

Mänsklighetens sista dagar

Sveriges förnämste kännare av den österrikiske publicisten Karl Kraus (1864 - 1936), bloggarkollegan Håkan Lindgren, har skrivit en understreckare om Kraus med rubriken Kraus var ständigt på sin vakt mot samtiden.  Artikeln rekommenderas varmt till läsning  - "varje land skulle behöva en Karl Kraus" skriver Håkan, "varje tid" skulle jag vilja tillägga och knappast mera än nu, i mänsklighetens sista dagar för att citera  Kraus mastodontverk från 1922.

Kraus livsverk är starkt anknutet till tidskriften "die Fackel" (1899 - 1936). Från 1912 skrev han samtliga bidrag själv; tidigare hade bl.a. Strindberg medverkat i tidskriften. Die Fackel finns nu i en mycket fin digital upplaga med en  bra sökfunktion. (Gratis registrering krävs).

Jag vill passa på att länka till några blogginlägg som jag publicerade 2007, främst artikeln Kraus och Canetti - två elaka genier men också bilagorna Källor och illustrerande material samt en samling Randanmärkningar.  Som framgår koncentrerar jag mig främst på förhållandet mellan Kraus och nobelpristagaren Canetti. Kanske kan dessa inlägg ge litet sidobelysning till Håkans angelägna analys. Bl.a. skriver jag om Kraus verksamhet som offentlig föreläsare som drog stor publik. När Canetti besöker en sådan "Lesung" för första gången är det i själva verket Kraus 300-de framträdande som föreläsare!

För att ge en litet intryck av det kulturliv i Wien som Kraus vistades i citerar jag ett stycke ur min artikel om Kraus och Canetti:

"När Kraus kommer in i Canettis liv (1924) har "die Fackel" publicerats i 25 år och sedan 13 år har Kraus skrivit hela innehållet ensam. Dramat "Die letzen Tage der Menschheit" som egentligen skall läsas upp, inte spelas, är färdigt sedan ett par år tillbaks.  Kafka dör samma år men inte förrän ett år senare publiceras "Der Prozess" posthumt. Musil har en framgångsrik militär karriär bakom sig och lever som skriftställare och kritiker i Wien - han har börjat sitt arbete med vad som skall bli "Der Mann ohne Eigenschaften." Thomas Mann publicerar sin tredje roman "Der Zauberberg" och Joyce publicerar ett par kapitel av Finnegans Wake i en litterär tidskrift.  I ett fängelse i München har en annan skrift just plitats ner av en obskyr lokalpolitiker under ett kortare straff för ett operettartat kuppförsök något år tidigare."

Emellertid: Läs understreckaren och eventuellt också Mats Gellerfelts anmälan av en svensk översättning av ett urval texter från Die Fackel.

11 nov 2014

Kyrie eleison grabbar!

Den svenska penningpolitiken uppvisar allt mera bisarra drag. Paul Krugmans term "sadomonetarism" förfaller vara mera relevant än någonsin. Just idag intensifieras piskslagen ordentligt.

Men Riksbanken och Finansinspektionens idéer för inte mina tankar till de Sade och co. utan snarare till de medeltida flagellanter som drog fram i sorgliga tåg genom städerna och piskade sina egna ryggar blodiga som syndastraff. Syftet var väl att blidka och utverka nåd av de grymma och oförsonliga andemakter som spred pest och grejer men som endast flagellanterna själva trodde på och som ingen annan hade sett.

Nu kan man väl knappast hoppas på att de föråldrade (i sina teorier) och överbetalda (i praktiken) bankdirektörerna på Brunkebergstorg resp. Brunnsgatan drar sig tillbaka till något kloster för att utöva sin säregna religion. Men en liturgi behövs väl och jag har i all hast knåpat ihop en inledning som vi kan använda för att få Herrarna att föra vår talan hos den Helig Bubblan att den icke må spricka:


Ingves förbarma tigh öfwer oss
Martin Andersson förbarma tigh öfwer oss
Grabbar förbarma er öfwer oss

Ähra ware Ingves i Banken
Och Andersson i Inspektionen
Med er godha wilja kanske räntan stiger igen.
Och inflationen.

Wij lofwe er
Wij wälsignar er
Wij prijse och ähre er

O Ingves, Anderson och alla finansgurus
I som viljen borttaga vår stora skuldbörda
förbarma er öfwer oss.
Ni och endast ni som fått den stora gåfvan
att att leda oss i ärofrukt inför den heliga Bubblan
I ären allena de högste
Och vi få väl slita och betala
För att inte Bubblan (som bara ni har sett) skall spricka.

Medh then helge Andersson
och Ingves Härligheet
Amen.

Uppdatering på kvällen: Ingves:"amorteringskraven bra men inte tillräckliga". Per Bolund (mannen som inte kan skilja mellan en kristallkrona och en kristallkula):"Om ni inte sköter er kommer regeringen att lagstifta". (Vet regeringen om det? Är  Bolund "regeringen"?) Vilken demonstration av maktens arrogans grundad på myter som man inte ens försökt granska innan man tar till orda! Eller är det bara okunnighet? Det har f.ö.varit alldeles för mycket av "regeringen det är jag" bland de  nya statsråden.

7 nov 2014

Berlinmurens fall- en som var med

Den tidigare bloggaren och värderade kommentatorn på denna och andra bloggar Jens Christian Brandt skriver i dagens DN (nät) om När Västberlin sveptes bort. Ett delvis annorlunda perspektiv - det var inte bara Östberlin som förändrades i grunden.Läser ni inget annat så läs JCB:s krönika.

Grattis Günter Schabowski!

Hur pinsamt det kan bli när statsmän inte håller ordning på sina papper har vi ju nyligen upplevt när Sveriges statsminister bluddrade bor sig om klimatmålet och dessutom glömde namnet på sina inbjudna gäster.

Pinsamt. Nåväl.Om det funnes en utmärkelse för klantighet i det offentliga med världspolitiska konsekvenser skulle denna utan tvekan gå till Günter Schabovski som i dagarna fyller 85 år. Men med ett vänligt leende - hans misstag fick i huvudsak positiva konsekvenser och han har -som en av de få i hans ställning- offentligt tagit avstånd från sin verksamhet i DDR.s högsta kretsar. I sin självbiografi skrev han "Vi gjorde allting fel". Och "Jag skäms för den stat som jag in i det sista trodde på."

På hösten 1989  var den så kallade Tyska Demokratiska Republiken, DDR, i full upplösning. Det stod klart att något stöd från Gorbatjevs Sovjetunion inte vara att räkna med. Den gamle och sjuke Honecker hade ersatts av Egon Krenz som ansågs var bättre lämpad att behärska situationen. Men tusentals människor demonstrerade på gatorna i tyska städer och skanderade: "Wir sind das Volk" och även "Egon Krenz/wir sind die Konkurrenz."  Många tusentals östtyskar reste till Ungern som redan hade öppnat sin gränser till väst.

Den 9 November gav Schabowski en presskonferens på uppdrag av Centralkommittén vars talesman han var. Schabowski var en högt uppsatt partimedlem, medlem av politbyrån och tidigare chefredaktör för partiorganet Neues Deutschland.