31 okt 2014

"Ich muss wieder einmal in Grinzing sein"



Grinzing är en berömd stadsdel i Wien. Dvs. egentligen är det en vinodlarby som ca 1890 inkorporerades i staden Wien. Den är omsjungen i en mängd Wienerlieder; på svenska har några sjungits in av en sångare som hette Per Grundén som fanns förr i världen (kanske känner ni till honom som Wall Enberg i ett par filmer om Jönssonligan eller, om ni besöker filmmuséet, som direktör Volkswagner i Änglamark) .

Ich muss wieder amal in Grinzing sein
beim Wein, beim Wein, bei Wein.

Grinzing har egentligen en ganska intressant historia och var alltså länge en "äkta" vinodlarby dit stadsborna kunde göra utflykter  och ta del av det lokala vinet och litet kallskuret som serverades av värdshusvärdarna om man nu inte hade egen picknick med sig. När så en spårvagnslinje inrättades kom fler och fler gäster och platsen rykte började spridas, så småningom även utomlands.  Vid förra århundradets mitt var Grinzing en turistmagnet och snart började bussarna rulla in. Det blev också början till Grinzings undergång, området gentrifierades, en del vinstugor förvandlades till kinesiska restauranger eller snabbmatsställen, de gamla husen moderniserades och lyxvillor växte upp, inte minst i vingårdarna trots att dessa är skyddade av någon sorts "plan". Har man rätt parti- och plånbok är emellertid inte detta något hinder.

Vin odlas fortfarande kring Grinzing och den som känner till området kan ännu leta upp en något så när orörd serveringslokal, en Heuriger , som inte förstörts av massturismen. Men de flesta lokaler har specialiserat sig på bussturism och inköpt vin. Någon timme sitter turisterna där och skrålar "Trink, trink, Brüderlein trink" eller eventuellt "Ack Värmeland" eller "Helan går" om musikanterna listat ut att det är en svensk buss. Sen hoppar man i i bussen igen i tron att man upplevt något "äkta Wienskt" eller kanske t.o.m. "Österrikiskt." Ett sorgligt skådespel.

Den som vill uppleva en något sånär äkta Heurigenkultur får leta rätta på något kanske i Heiligenstadt, Neustift im Walde eller till Stammmersdorf eller Seibersdorf på andra sidan Donau. Har man tur kan då få höra äkta Wienerlieder, en gamal musikform som faktiskt har lyckats leva vidare och även utvecklats t.ex. till Wiener Blues  eller Extremschrammel.

Ett skräckexempel på Weinseeligkeit  kan ni hitta här. Någon av de sånger som varnar för den utbredda vinalkoholismen, som t.ex. "Der Wein is a Luder" hittar jag tyvärr inte på nätet. Men här är ett fint (verkligen) exempel på den Wiener melankoli som så ofta infinner sig efter ett antal viertel Grüner Veltliner eller kanske Gemischter Satz.

Ana hat immer des Bummerl
ana muß immer verlier'n
I' hab' mei Lebenlang das Bummerl
weil ich vom Glück ein Stiefkind bin

Bilden överst visar ingången till en litet speciell vinstuga ("Heuriger"). Förutom vinet och buffén bjöd man också på operettsång: sångare som pga av ålder eller annat inte längre var så efterfrågade på de stora teatrarna i stan uppträdde här med de gamla slagnumren från Glada Änkan, Läderlappen, Grevinnan Maritza, Czardasfurstinnan osv. Kanske vill ni se hur det ser ut idag. Så här:



Jag lägger upp ett antal texter om Grinzing med omnejd som jag skrivit under åren:

2005    Ordet gräver där det står (Om Grinzings uppgång och förfall)
2005    Röta i vingården (Om ädel och oädel röta)
2006    En vålnad (Om en bortglömd staty i skogen och Hitlers läromästare)
2007    Ordet nischar ner sig (Om en gammal vinstugas förfall - med bildspel.)

29 okt 2014

Något tålde hen skrattas åt...

Den som följt internationella media har inte undgått att se hur man på diverse håll roat sig över den svenska ubåtsjakten. Först och främst naturligtvis i rysk TV och press men även i västliga media.

Idag sprids en berättelse om att Taxi Stockholm erbjuder psykologisk rådgivning åt sina kunder under taxiresan. En legitimerad psykolog åker med och pratar med kunden. I Stockholm finns det nämligen en mycket stor andel "one-person households" och då är det lätt att man blir deprimerad. Särskilt på hösten och vintern förstås.

Nu får det erkännas att källorna är en smula suspekta.  RT verkar vara först ut med Therapists in cabs? Yes, if you live in Stockholm. Skandalblaskan  Daily Mail Online fyller på med "The taxis in which the passengers get tips! Cab firm puts therapists in back of its cars to counsel lonely Swedes."

Men seriösa österrikiska Der Standard hakar på: "Auf Wunsch fährt ein Psychologe in schwedischen Taxis mit". Man åberopar sig på en Natalia Santos. Daily Mail har däremot talat med en Mia Fahlen,en psykolog som ingår i programmet, som menar att "even a ten-minute trip could be enough to get to the bottom of a customer's problems - or at least point them in a direction that could change their lives for the better." Mia påpekar att hon normalt sett debiterar 1200 kr/timme och man får åka bra mycket taxi för att komma upp i den summan.

Det verkar ju som hittat. Men oavsett om det är sant eller inte kan ni räkna med att det blir ett "meme" som kommer att gå igenom världspressen och givetvis "sociala" media.

(Anm.: Rubriken är lånad från en dikt ur Fänrik Ståls Sägner, en bok som fanns förr i världen. Dikten heter Lotta Svärd om vilken det heter: "Något tålde hon skrattas åt/men mera att hedras ändå.")

28 okt 2014

Liten uppdatering till föregående


Bristen på reaktioner på Dambergs undertecknande av Camerons och andras brev till Juncker där man krävde att den omstridda investeringsskyddsmekanismen ISDS måste bibehållas förbluffar mig. Eller kanske inte: det är ytterligare ett tecken på den klumpighet och det ointresse för EU-frågor som den nya regeringen lagt i dagen.  Lyckligtvis för MP har man nu fått en knarkaffär att koncentrera sig på vilket naturligtvis effektivt tar bort all uppmärksamhet från så  triviala saker som ett frihandelsavtal. Här var Romson och Fridolin kvickt ute med brösttoner om försoning och sånt. Att den regering som de ingår i och för vars politik de rimligen har ett visst ansvar tar ställning för ett förslag som kan innebära att privata företag kan stämma stater och vinna över beslut som fattats i demokratisk ordning är tydligen inte lika intressant.

(Naturligtvis är det som Löfven och andra säger att vi inte har livstidsstraff i Sverige och att man kan sona sina brott. Men kan man verkligen ha förtroende för en politiskt sakkunnig som bara för ett par år sedan i svårt alkoholiserat tillstånd smugglat och använt knark?  Reinfeldts statssekreterare fick avgå för att hon varit full på krogen - det var bra så och nu har hon ett annat bra icke-politiskt jobb och en viss ställning. Också bra. Men inget offentligt uppdrag längre.)

Katrine Marçal (née Kielos) har dock uppmärksammat denna vad hon kallar "politiska såpa." Men i dagspressen verkar hon vara den enda.

När jag ändå har ordet: Ni bör läsa Juholts artikel  "Motståndets matadorer gav den dödande stöten." Jag läser den med ett visst vemod: hans stil höjer sig skyhögt över era run-of-the.-mill politikers och hans politiska idéer kunde ha fyllt ett vacuum och blivit dödsstöten åt den "triangulering" som nu gör svensk inrikespolitik till en enda mittenliberal sörja. Men han hade inte de personliga kvaliteter som krävs av en ledare i den situationen.  Synd.

(Jag har inte läst Suhonens bok och tänker inte göra det - det verkar mest skvaller. Men jag roades ordentligt av artikeln  Därför är mordet på Caesar alltid aktuellt i politiken av en "docent i Antikens kultur". Artikeln är bra och man får en kort sammanfattning av den romerska politiken och Caesars roll - bra repetition. Men docentens motiv  för detta lärdomsstycke är huvudsakligen att visa hur fel det är av Suhonen att hänvisa till "vår tids mord på Caesar". Bl.a. finns det ingen Brutusfigur i s-såpan. Det skulle vara Suhonen själv då men han lever ju i högönsklig välmåga och kanske även välstånd efter sin bestseller. Docentens artikel får kanske ses som ett försök att skjuta en gök med luftvärnskanon.)

Vi ses vid Filippi!

24 okt 2014

Blair eller Cameron - alltid Sveriges ledstjärnor


"They spik Inglisch you no."
 (Huvudprincipen för svenskt alliansbildande inom EU)


Det här inlägget hör väl närmast till vad som normalt avhandlas på Euroflarn - ett europeiskt perspektiv men jag vill gärna att även ev. läsare som inte brukar klicka dit uppmärksammar de senaste inläggen. I korthet går det ut på att Sverige, i skepnad av näringsminister(?) Mikael Damberg, ganska förbehållslöst ställt upp på på Mr. Camerons krav att det nya "frihandelsavtalet" med USA skall innehålla den mekanism för investeringsskydd som föreslagits. Mekanismen "Investor-state dispute settlement" kort ISDS innebär att företag skall kunna stämma stater på skadestånd om dessa fattat politiska beslut som anses skada den fria handeln. Som exempel kan nämnas utfasning av kärnkraft, rökförbud eller alltför stora varningstexter på cigarettpaket o.dyl. Troligen också alltför ingående krav på innehållsdeklarationer i livsmedel, läkemedel osv. Ett hypotetiskt (och troligen i sig orealistiskt) exempel: om en framtida regering skulle införa förbud mot vinster i välfärden eller starka inskränkningar skulle amerikanska företag som är verksamma i branschen omedelbart kunna stämma Sveriges regering. Det krävs inte ens att man verkligen har verksamhet i Sverige, bara att man genom beslutet hindras att etablera sig där på sina egna villkor.

Flera viktiga länderi EU, t.ex. Tyskland och Frankrike, samt Kommissionspresident Juncker är starkt skeptiska till en sådan mekanism eftersom den nationella lagstiftningen anses ge ett tillräckligt skydd för utländska investerare. Men Sverige, åtminstone Mikael Damberg, hoppar glatt på det hyperliberala engelska tåget precis som alla hans företrädare gjort ända sedan Toni Blairs tid.

Läs alltså gärna mina texter:  Sverige stöder omstridda ISDS i frihandelsavtalet liksom Uppdatering om Sverige och investeringsskyddet. Där finns också länkar till andra texter om sakfrågorna.

Tillägg:  Så här kan det bli: "The Marlboro maker is suing Uruguay – population 3.4 million – over its decision to increase the size of health warnings on cigarette packets from 50 per cent of the cover to 80 per cent." (The Independent) OK Damberg?

17 okt 2014

I SARA-krogens värme


Vid en hjärtskärande men nödvändig utrensning hittar jag en liten broschyr från 1964. En av dessa vardagliga och obetydliga saker som så påtagligt illustrerar tidens obönhörliga och skoningslösa gång.

Läs gärna vidare:


11 okt 2014

En fredspristagare så god som någon

Det prestigefyllda Tyska bokhandelns fredspris har i år tilldelats internetspecialisten Jaron Lanier. Priset har delats ut sedan 1950 och bland tidigare pristagare märks namn som Albert Schweitzer. Martin Buber, Nelly Sachs, Alva och Gunnar Myrdal, Astrid Lindgren, Yehudi Menuhin, Jürgen Habermas, Susan Sonntag och Svetlana Alexijewitsch och många andra kända namn. Det är således ett mycket ärofullt pris som delas ut till  personer som "på ett framträdande sätt genom verksamhet inom litteratur, vetenskap och konst bidragit till ett förverkligande av fredstanken" (min översättning av det tyska originalet.)

Lanier var en banbrytare för utvecklingen av Internet men blev med åren en av dess mest framträdande kritiker. Kort sammanfattat riktas hans kritik mot  "the new online collectivism" som upphöjt det mest populära till den högsta sanningen. Jag citerar Lanier: "The problem is in the way the Wikipedia has come to be regarded and used; how it's been elevated to such importance so quickly. And that is part of the larger pattern of the appeal of a new online collectivism that is nothing less than a resurgence of the idea that the collective is all-wise, that it is desirable to have influence concentrated in a bottleneck that can channel the collective with the most verity and force. This is different from representative democracy, or meritocracy."

Internetanvändarna står i centrum för Laniers kritik. Alla data finns tillgängliga men användarna förmår inte tolka eller granska dem, inte ens de hemliga underrättelsetjänsterna. Som exempel tar han IS  ("Islamiska staten"). Data har funnits tillgängliga länge men inte väckt något intresse förrän nu då verkliga krigshandlingar utbrutit. (Min anmärkning: detsamma gäller ju 9/11 och Bostonbombarna).

Redan 2008 uppmärksammade jag Laniers och andras kritik mot vad som då kallades "Web 2.0" i ett längre inlägg kallat "Amatörkulten - krossa experterna diktatur (inte)!"  Jag pekade på den hyperlibertarianska ideologi som ligger bakopm Wikipedia, PayPal, Facebook och annat speciellt nyhetsaggregatorer som  Digg, Reddit och andra. De algoritmer som driver Google och andra sökmotorer är delar av samma mekanism: den mest länkade rankas högst. "The crowd falling in love  with itself", skriver en annan kritiker. Lanier pekar speciellt på vidskepelsen att eventuella felaktigheter i Wikipedia automatiskt kommer att rättas till av andra användare: vi har tusentals exempel på att detta inte är sant. Jag bidrog själv genom ett experiment där jag uppdaterade en artikel om Trofim Lysenko med uppgifter om forskningsresultat från Linköping som delvis återupprättade den sovjetiske ideologens rykte. Mina faktauppgifter var korrekta men naturligtvis helt missvisande. Ingen rättade detta innan jag själv tog bort mitt inlägg. Tyvärr tvingades jag då också radera ett par instämmande kommentarer.

"There is no truth except the truth you create for yourself"  verkar vara mottot för den naiva och obegränsade tilliten till "The wisdom of the crowd" som också givit oss t.ex. "slaveri, Irakkriget och Britney Spears" som en annan kritiker skrev.

"It's ignorance  meets egoism meets bad taste meets mob rule..on steroids"  skrev Andrew Keen i "The Cult of the Amateur" med hänvisning till Wikipedia, nyhetsaggregatorer och vad som då kallades "The Pro-Am revolution" dvs. idén att glada amatörer var minst lika trovärdiga som utbildade experter. Själv bidrog jag med tänkespråket: "Du skall inte tro att du kan operera en blindtarm bättre än jag bara för att du är kirurg."

Kanske kan -i idealfallet- den förnyade uppmärksamheten på Lanier få åtminstone några att fundera på källkritik och självständig analys och tänka sig för innan man slår upp saker på Wikipedia. (Jag är medveten om ironin i att jag tagit listan på pristagare från W.) Men kanske också att fundera på att den ideologi som ligger bakom Wikipedia, Paypal, Facebook etc i grunden är densamma som förfäktas av Ayn Rand, The Tea Pot Party, Annie Lööf och andra och som väl de flesta av oss förkastar när det kommer till politiska avgöranden. Jag kunde nämna "Bitcoin" i samma sammanhang men då går vi ett steg längre och hamnar i det rent kriminella.

Lille Napoleon cashar in...

Det har varit en hel del diskussion nyligen om "karenstid" för politiker  som övergår till annan verksamhet, ofta som konsulter eller styrelseuppdrag där de kan utnyttja sina kontakter -och i förekommande fall sin erfarenhet- för att tjäna litet pengar. Säkert en mycket välbetänkt åtgärd.

Något som väl måste betecknas som något av ett svårslaget rekord i sammanhanget  är väl det här: Rasmussen Global.  Klicka på "Consulting Services". Speciellt om ni vill börja nåt krig eller så.

Jmf det här inlägget.